#53 Stödfunktioner för rektor minskas så att rektor får svårt att hinna med att ha koll. Det är lite slump vem som får hjälp och inte.

Hur har barnen det i skolan?

Stor andel elever som inte når kunskapskraven i alla ämnen, ett flertal i många. Tar flera månader att göra utredning om behov av särskilt stöd. De flesta hinns inte med alls. Om utredning görs finns i många fall inget stöd att sätta in. Kortsiktiga organisationsförändringar gör att redan beslutat särskilt stöd sätts ut utan att ersättas. Budget styr helt. Elev som efter många år fått fungerande resurs får denne utbytt för att man ska skära i organisationen. Stödfunktioner för rektor minskas så att rektor får svårt att hinna med att ha koll. Det är lite slump vem som får hjälp och inte. Viss ökad chans om föräldrar ligger på eller om det är en elev som stör. Saknas inte vilja att hjälpa – och en hel del som görs är bra – men det saknas resurser både inom ledning, stödfunktioner och elevhälsa (och pga budget minskar det ännu mer)

Vilket stöd upplever du behövs för att barnen ska klara av skolan?

Tillräckligt med personal som kan utreda behov av särskilt stöd, stötta lärare i att utveckla undervisningen för att passa fler samt ge särskilt stöd. Möjlighet till enskilt särskilt stöd (i eller utanför klass utifrån behov) för elever som ”tappat allt hopp” – och kompetens att jobba bort behovet. Tillräckligt med personal för att ge extra stöd enskilt eller i mindre grupper när det behovet finns. Tillgång till långsiktigt planerad resursgrupp med ämneskompetens i alla teoretiska ämnen. Möjlighet till praktiskt-estetiska ämnen i mindre grupper. Lokaler som ger naturlig möjlighet till avskärmade arbetsplatser utan att det kräver att man lämnar ”gemenskapen”. Flera grupprum där man ser in men inte ut i anslutning till klassrummen. Rastlokaler som ger möjlighet till meningsfulla aktiviteter – lugna och aktiva – inne och ute med stöd av vuxna vid behov (och oavsett alltid närvarande vuxen). Kompetenta resurspersoner som ges möjlighet till fortbildning och ses som lika viktiga som lärare. Ordentlig med tid för planering för lärare och samarbete med resurser och andra kollegor. Komplett elevhälsa med tillräckligt med tid och kompetens för att arbeta förebyggande och främjande. Skolbussar anpassade efter skolans behov, så att inte schemat behöver läggas utifrån bussarna. (I så fall hellre senare bussar med möjlighet till meningsfulla aktiviteter när man väntar). Rektorer med kompetens i elevhälsa alternativt god förmåga att förstå vad de inte ännu kan och förmåga att lyssna och värdera forskning och information. Modiga rektorer som vågar stå upp för skollagens krav gentemot huvudman – lägga ansvaret där det hör hemma. (Utifrån det som står i skolverkets allmänna råd om att begära mer resurser och att huvudman kan behöva bevilja).

Vad du tycker att politiker i din kommun eller på nationell nivå ska göra för att skapa En skola för ALLA?

Jag tror det effektivaste vore att förstatliga skolan. Också släppa fokus på att lösningen är en massa möjligheter till sanktioner. Visst, de måste kanske finnas (för att agera i nödläge och ibland för att köpa tid), men det vi får från politikerna rimmar ju rätt illa med kravet på att ha fokus på förebyggande och främjande arbete. Besluten verkar inte vara grundade i någon analys av Annars ställa högre krav på kommunerna. Tror man behöver tänka mer långsiktigt – och med ett systemteoretiskt förhållningssätt – både inom skolan och på samhällsnivå.

Om resurserna går under en viss nivå blir det så svårt att använda dem effektivt (eftersom man bara springer på rullande bollar) att resursbehovet snarare ökar än hålls konstant. Sätter man in tillräckligt med resurser – och har krav på vettig användning (inte svårt att följa upp med de dokumentationskrav som finns idag) och ett långsiktigt tänk (utnyttja specialpedagogernas kompetens i utvecklingsarbete här i mycket högre grad än vad som görs idag) – så bör man kunna utveckla arbetet så att resurskravet minskar över tid. (Kan ge konkreta exempel på vad jag menar, men hinner inte det nu.)

Det är väl också väldokumenterat att många skolmisslyckanden (förutom det mänskliga lidandet) innebär stora kostnader för kommuner senare i människors liv. Mycket högre kostnader än vad rätt stöd i skolan skulle kostat. Att ”rätt till” det här kommer att kosta på kort sikt, men med hög sannolikhet löna sig på lång sikt. (Vissa kostnader – som skulskrivningskostnader för föräldrar och lärare, skulle kanske kunna minska ganska snabbt) Skulle också vilja se ett förändrat betygssystem, där man får typ ett nivå-betyg och ett ”kvalitet-på-nivå-betyg” i varje ämne. Du ska kunna komma in på yrkesutbildningar med de betyg du har och fortsätta läsa där du är. Går du en yrkesutbildning ska du ha rätt att komplettera till högskolebehörighet med studiemedel som ej behöver betalas tillbaka (men lika mycket som med lån). Man skulle kunna koppla rätt till stöd till nivå; är du under den och den nivån i det ämnet så har du rätt till…

Tycker också staten skulle satsa på att ta fram läromedel som gör det lätt att anpassa undervisningen såväl efter grupper som individer (lätt skapa bra gemensamma aktiviteter som funkar för elever som kommit olika långt, och lätt att låta se som behöver träna lite och ofta och lätt att utmana alla lagom mycket på sin nivå – och bli viktiga för varandra. ) Jag tror det hänger på att rektorerna vågar ställa krav – och för att våga det tror jag de måste gå ihop och enas; vi gör alla så här. Hinner vi inte utreda; meddela huvudman. Kan vi inte sätta in stöd; meddela huvudman. Om huvudman ej agerar; att gör egenanmälan till Skolinspektionen. Skulle alla göra så, så skulle Skolinspektionen drunkna. Om rektorerna inte vågar; skulle alla lärare eller all elevhälsa kunna göra det i stället? Problem är att så många är så trötta och rädda för repressalier.

/Specialpedagog