Hoppa till innehåll

#134 Oönskat beteende är en signal på att något är fel – och det är inte barnet som skall lösas. Min son fick skoltrauma redan i andra klass. Han blev exkluderad ur klassen då han störde.

Hur har ditt barn det i skolan?

Oönskat beteende är en signal på att något är fel – och det är inte barnet som skall lösas  Min son fick skoltrauma redan i andra klass. Han blev exkluderad ur klassen då han störde. Han började rymma hem och grät av förtvivlan på kvällarna. Vi bytte skola men de upplevelser han redan hade med sig påverkade hans beteende. Istället för att skapa trygghet och rätt förutsättningar för honom så fortsatte exkluderingen. Ingen ordentlig övergripande kartläggning gjordes. Man tittade bara på honom som individ och inte på gruppen eller organisationen. Han fick ofta sitta ensam i ett rum, vara inne på rasten och titta ut på de andra barnen som lekte. Detta mot sin vilja. Utanförskapet sänkte självkänslan och självförtroendet och det medförde ett utåtagerande beteende. Det gav ytterligare konsekvenser för honom som individ. Andra barn började dra sig undan eftersom han blev läskig och annorlunda.  I femte klass bytte vi på rekommendation av skolpsykolog återigen skola. Inte heller där gjordes någon kartläggning av hans behov och anpassningar därefter. Det trots att vi varit överens om att det var avgörande för att den här nystarten skulle bli lyckad.     På vårterminen fick min son mot sin och vår vilja sitta ensam med en vuxen i skolan 1 timme om dagen. Detta pågick hela terminen. Han fick inte tillgång till några praktiska ämnen, fick inte vara med andra barn på raster och så fick han äta lunch i ett annat rum än lunchrummet. Man skulle kunna tro med den behandling som han fått i skolan att han är ett monster, och det var även det han kände sig som. Men sanningen är att han var ett barn med särskilda behov som inte fick det stöd han behövde från skolan.     Eftersom man beslutat om anpassad skolgång så syns inte hans  bristande tillgång på undervisning och skola i statistiken.     Från andra till och med femte klass skapade skolan och skolplikten inte någonting annat än svår psykisk ohälsa hos min son. Läsa, räkna och skriva, det har han lärt sig hemma.    Då vår kommun inte erbjuder några skolalternativ pendlar min son idag 34 mil om dagen för att gå på en resursskola. Sedan han började där har han inte agerat utåt en enda gång. Det säger något om tidigare skolgång. 

Vilket stöd upplever du behövs för att ditt barn ska klara av skolan?

Mitt barn behöver en lugn och trygg miljö med trygga vuxna. Han har behov av struktur, förberedelser och  att sättas igång. Han har behov av rolig undervisning som motiverar. Behov av att ha roligt med andra barn. Korta arbetspass och mindre grupper.     Nu får han det stöd han behöver för att han är en hjälte som orkar pendla 34 mil om dagen. Vilket egentligen är ett helt orimligt krav på ett barn. 

Vad du tycker att politiker i din kommun eller på nationell nivå ska göra för att skapa En skola för ALLA?

Det måste till mycket mer resurser. En mer strukturerad skolan med mindre grupper och fler vuxna. Personal inom skolan vittnar om att de vill men att de inte räcker till. Lyssna på vad de säger att de behöver! Mer samverkan även mellan andra kompetensgrupper. Barn som har det svårt i skolan behöver snabb tillgång till andra professionella kanske, psykolog, socionomer, etc… I vår kommun startade vi en grupp ”skolkampen” där vi har drivit skolfrågan genom våra berättelser till politikerna. Vi har satt upp några punkter på förändringar som vi vill se. Det som kampen har erfarit är att det krävs denna kamp på nationell nivå. Titta gärna på instagram @skolkampenljusdal