#156 Rädslan gjorde att han var helt mentalt blockerad och full av ångest. Han drabbades av en psykos och var inlagd en dryg månad.

Hur har ditt barn det i skolan?

Vår son har alltid varit försiktig av sig, ensambarn. I förskolan fick han sin första bästa vän. Som efter en kort tid började mobba honom, tala om för honom att hans åsikter och känslor var mindre värda. Detta fortsatte under hela lågstadiet. Känslan var skam – som ledde till tystnad.   Efter det tog andra vid, ett utanförskap växte fram, främst i klassen men även andra elever i skolan. Ångesten och rädslan för andra barn, alla barn, växte. Han hade svårt att somna, svårt att vakna. En fritidspedagog på lågstadieskolan sade: ”Du måste lära dig att stå på dig!” Utan att visa eller förklara hur.  Det blev värre på högstadiet. Merparten av mobbningen var psykisk men även fysisk. Lärarna såg inte/ville inte se hur dysfunktionell klassen var. Först mot slutet av nian började min son berätta. Vi kontaktade omedelbart BUP, där min son träffade en psykolog under cirka ett halvår. I samband med avslutet ställde jag direkt fråga till psykologen om han anade någon npf hos vår son men fick ett nekande svar.  Min son valde en liten gymnasieskola, för att slippa möta sina gamla klass-o-kamrater. Till en början var det en lättnad, men när en av de nya klasskamraterna gick till verbal attack gick det inte längre. Min son klarade inte studierna, bytte skola efter tvåan. Han började om i andra årskursen  och fick för första gången i sitt liv riktiga vänner. Men det höll inte, han trodde alltid att alla var ute efter honom, att där var underförstått hån och ironi. Rädslan gjorde att han var helt mentalt blockerad och full av ångest. Han drabbades av en psykos och var inlagd en dryg månad. Efter en tid med allt mer begränsad undervisning lämnade han gymnasiet innan det var dags att börja i trean. 

Först vid 23 års ålder fick han sin aspergerdiagnos.  Han hade kunnat blivit en nörd, en lycklig nörd som jobbat och bidragit till samhället. Nu är han en självisolerad ung man, som fortfarande bor hemma med boendestöd en timme i veckan och tre timmar på daglig verksamhet varje torsdag, 29 år gammal.

Vilket stöd upplever du behövs för att ditt barn ska klara av skolan?

Vår son fick sin aspergerdiagnos vid 23 års ålder.   Det innebär att skolan inte visste om att han hade asperger och inte tog några hänsyn. Tänker jag tillbaka på några av de elever som skadade min son djupast så misstänker jag starkt  att även de hade odiagostiserade npf.   Och så ser det troligen ut i klassrummen i dag i stort.   Utgå ifrån att alla barn har individuella behov, oavsett om de har en npf-diagnos eller inte, och ge utrymme och resurser för detta. Barn ska inte behöva utredas för skolans skull. Barn ska leva i trygghet.

Vad du tycker att politiker i din kommun eller på nationell nivå ska göra för att skapa En skola för ALLA?

All skolpersonal ska ha kunskap om npf-diagnoser.   Och barndiabetes, barnreumatism, dyslexi, dyskalkyli …