Hur har ditt barn det i skolan?
Mitt barn har känt sig otryggt och haft ångest sedan början av förskoleklass (trots väldigt glad och social och trygg som person och hemma). Pga språkstörning har hen haft behov av att ta rygg och hänga med nån trygg och när två grupper slogs ihop, många barn med hård jargong, för få personal som var skälliga och sura och ”trötta” blev det inte bra, detta fortsatte sedan i skolan. Vi visste inte om språkstörningen då och ingen vuxen i skolan märkte barnet pga hen höll sig tyst och lugn och var rädd för att göra fel och inte förstod allt som sas. Och när den trygge bästisen var med andra ibland blev det jobbigt för barnet hade ingen vuxen att vända sig till/hänga med/iakkta vad hen skulle göra. Hen vägrade gå in i skolan eller bli lämnad där på morgnarna redan i 1:an och 2:an, ibland gick det inte alls, ofta fick jag ta ledigt och vara med i skolan. När jag var med var hen superglad och klarade uppgifterna med min hjälp. Ändå gjordes ingenting från skolan, ingen utredning, inga funderingar, ingen resurs som kunde ta emot hen och vara hens trygghet, endast någon enstaka morgon per vecka mötte någon upp. Ett år hade klassen en resurs som var lugn och trygg och toppen men för alla och barnet fick fortfarande ingen extra hjälp med skoluppgifter. Jag misstänkte språkstörning då jag läste massor och sökte info och pga en massa tecken i skolan samt att hen inte fixade läsförståelse eller att skriva eller prata eller förstå instruktioner när kraven ökade i 3:an och 4:an… men lärarna svarade att de inte gör språkutredning så tidigt utan tidigast i 7:an utreder de, och då bara för dyslexi! De visste inte om någon annan språkstörning ens! De läste inte på heller, fast jag frågade, sa att jag läst på och att det är viktigt med så tidig utredning som möjligt för att kunna ge rätt stöd tidigt. De har aldrig eller sällan tagit några initiativ till anpassningar utan det är alltid vi föräldrar som måste ligga på. Ibland har det kommit nån lärare som försökt, legat på rektor om mer stöd men sen slutat. Enstaka lärare har försökt anpassa men utan kunskap om språkstörningen då ingen utredning gjorts. Det är sjukt utmattande att försöka ha en bra relation och kommunikation med skolan, med alla olika lärare, och samtidigt försöka få dem att anpassa. Komma där och föreslå saker till dem – som är utbildade pedagoger! Jag har blivit förvånad över att det är så mycket prestige i skolan. Själva skolan! som jag tycker ska uppmuntra att lära, testa, göra fel, ha en öppen nyfiken inställning. Ändå är vissa lärare så ”stängda” och ser bara en lösning, är oflexibla och vill inte läsa på eller ändra sin undervisning. Vissa lärare ser BARNET som ett problem om hen inte fattar det läraren sagt en gång eller inte klarar godkänt, istället för att fundera över om de själva, LÄRAREN, kan undervisa på nåt annat sätt. Det gör det svårt att ha ett öppet, gemensamt funderande om olika åtgärder. Samtidigt som man försöker förstå hur organisationen fungerar inom skolan (eller snarare inte fungerar m a p anpassningar och särskilt stöd som jag nu märkt). Och vad man ska göra som förälder för att barnet ska få stöd där, fast man inte är där själv så man inte har riktig inblick och tror att de anpassar fast man förstår på nästa möte att inte mycket gjorts. Samtidigt som ens barn far såå illa av att vara i skolan. Men mår bra hemma så det är helt tydligt att det är just skolan som är problemet; det teoretiska ”skolspråket”, miljön med många olika barn och lärare och stress och konflikter i klassen och krav hen omöjligt kan klara pga funktionshinder. Och nya lärare jämt då ingen orkar med klassen (ändå görs inget fast också många andra föräldrar föreslår delad klass, resurs mm). Det gör ont att se ens självsäkra, glada, vetgiriga barn brytas ned och bli missförstådd och retad och inte få hjälp och känna sig dummare och dummare för varje år tills hen nu i 7:an säger att hen skiter i skolan och inte vill lära sig något och att alla bara är stränga men inte hjälper och hen inte fattar nåt ändå på lektionerna 😪. Att veta att man tvingat sitt barn till ett ställe varje dag där hen inte klarar något, inte vet vad hen ska göra, inte är behövd eller sedd, där hen bara försöker överleva genom att gömma hela sin personlighet för att inte visa hur ”dum” hen är, där hen sitter och pillar med sudd eller tittar på bilder (låtsas läsa) en jättesvår bok för vuxna eller kluddar dagarna ut men inte lär sig något. Där hen försöker få hjälp om något barn retas men läraren säger att de andra barnen nog inte menar illa och att hen måste bli lite tuffare och säga ifrån och inte ta åt sig så mycket. Då går inte barnet till den vuxne nästa gång någon retas utan tiger och tror att det är hen det är fel på. Där ingen vet vilket enormt funktionshinder barnet har och ingen vill eller har tid att lära sig heller. Där kunskapen om npf, spåkstörning, andra funktionsvariationer är väldigt låg. Där en del lärare skäller och är leds på barn, säger att barnen är sämst, nån lärare sitter jämt med facebook på lektionerna, nån säger att om du inte förstår har du inte lyssnat ordentligt när barnen frågar.. och förklarar inte igen utan säger att barnet får fråga en vän. Då frågar inte barnet den läraren om hjälp nästa gång hen inte förstår utan tystnar och tror att hen är dum. Att försöka tvinga dit sitt barn till ett sånt ställe!? – det är ingen vuxen som skulle gå till en sådan arbetsplats! Jag har krigat och legat på skolan. De ska absolut anpassa säger de, även utan diagnos, sen ger man dem tid och litar på dem men inget händer, sen är det snart sommarlov så ingen ide nu säger de, utan nya tag till hösten…då är det nya lärare så man får börja om…och så har det fortsatt. Privat har vi såklart sökt bup och logoped men inte fått tid, blev nekad helt på telefon första gången så fick inte ens ställa oss i kö pga att barnet var rätt glad och inte hade självmordstankar – de hade bara tid för de mest akuta fallen. Då betalade vi för en npf-utredning på en privat klinik och psykologen såg språksvårigheterna och uppmanade till logopedutredning. Tillslut när jag fixat ett digital möte med den privata psykologen och skolan började de förstå att hen hade svårigheter. Fick speciallärare i ett ämne. Och vissa duktiga lärare försöker allt de kan och hinner men blir utmattade då de inte får stöd av rektorer, tex extra resurser. Sen är de sjukskrivna eller sagt upp sig och olika vikarier utan utbildning kommer och allt blir tokigt igen. Men i de flesta ämnen gjordes fortfarande inga bra anpassningar ändå. Hen fick nån enstaka svenska-lektion med färre barn men kom hem och berättade att hen då under stress måste skriva av tavlan en massa text och svåra ord…hen fattade inget och hann inte och läraren blev sur när hen sa det. Det var också materialet till provet, hen fick ingen kopia av lärarens text. Detta är helt tvärs emot vad hen skulle behöva (med språktörning, dålig motorik, långsammare inlärning och bearbetningstakt, stresskänslig då allt låser sig och dåligt arbetsminne). Tillslut, i 7:an, gjorde en skollogoped en utredning som visade tydligt språkstörning. Hen sa att om hen eller någon annan vuxen varit/var i barnets sits skulle hen aldrig gått till skolan. Ett halvår senare har det fortfarande glömts att informera alla lärare. Ingen har gått någon vidareutbildning inom språkstörning men man har stöd av logopeden om läraren och logopeden har tid det vill säga, och om läraren söker stöd. Barnet vägrar helklasslektioner med lärare som inte hjälper hen och bara skäller och vissa barn i klassen som mobbar. Till slut blir det nödlösningar för att få barnet till skolan över huvud taget tex att hen får hoppa över vissa lektioner och ämnen helt enkelt, för att vissa lärare inte kan anpassa. Han får helt enkelt ingen undervisning alls i vissa ämnen då skolan inte kan anpassa. En lärare som förstår lite mer av barnets svårigheter tycker det är svårt/känsligt att säga åt kollegor att de måste anpassa. Barnet går mer och mer i en speciell studiegrupp. I gruppen jobbar jätteduktig, empatisk personal, dock utan lärarutbildning men som läser på och förstår barnen med extra stödbehov mer. Men även där ofta vikarier utan pedagogisk eller npf-/språkstörningskunskaper. Där går barn med npf och stora behov av extra stöd och anpassad studiegång. Helt otroligt skönt med i alla fall en trygg vuxen och en tryggare plats som mitt barn nu kan få visst stöd av i skolarbete och hålla reda på datorn, skolmateriel mm, sån trygghet så barnet börjar slappna av mer och även jag som förälder kan släppa lite koll. Dock finns ingen speciallärare som kan hjälpa vårt barn och den ende läraren/resursen kan inte sitta med mitt barn hela tiden och inte lära ut alla ämnen utan blir mycket film, vila och annat också men som mitt nu halvt utmattade barn behöver. Att få specifik hjälp av speciallärare duktig på språkstörning skulle göra enorm skillnad, barnet har bra begåvning och lär sig bra med rätt material och stöd. Nu i höst blir det nya lärare igen och ny liten studiegrupp, det har pratats om att de inte vill ha barn i den hela tiden utan alla ska vara ute i klasserna. Vilket ju inte fungerar för vissa barn. Både barnet och jag har haft en skön, glad, både lugn och aktiv sommar med övriga familjen men nu 2 veckor innan skolstart börjar barnet gruva sig. Jag peppar såklart och säger att det nog blir bra och att vi ska hjälpas åt att försöka hitta en lösning om något inte skulle fungera. Men det känns tungt inom mig pga all ovisshet, förmodligen ett till år av kamp, ännu har ingen hört av sig om att ses innan skolstart för möte som jag efterfrågade i våras så får försöka få tag på dem och tid för möte. Allt känns ovisst, det enda vi vet är att de vill att barnet ska vara mer i helklass i början för att lära känna nya lärarna, att hen inte har någon resurs och att det fortfarande behövs fler speciallärare på skolan, att de haft besparingskrav och skurit ned ännu mer på personal. Försöker va positiv och peppande för barnets skull men inom mig känns det skitjobbigt. Men för mig som vuxen är det ändå ”inget” motför vad mitt barn måste stå ut med varje dag i skolan. Tack vare sin sociala personlighet har hen ändå inte brutits ned totalt, har några vänner i skolan även om hen i perioder även blir retad av dem. Och har bra vänner utanför skolan. Känns så orättvist att hen inte får någon utbildning pga sin funktionsnedsättning utan måste gå 9 år i en skola som bara bryter ned honom. Inga resursskolor finns i vår kommun. Skolan är totalt bortkastad tid och rent skadlig för mitt barn. Hade vi haft möjlighet utifrån övriga familjen och jobb hade vi flyttat direkt till annan ort eller helst annat land som har en mer lustfylld, experimentell, praktisk skola. Vårt barn som har sån otrolig praktisk och social potential!.. och även teoretisk, med rätt stöd och mer tid. Men inget av detta gynnas i nuvarande skolmiljön.
Vilket stöd upplever du behövs för att ditt barn ska klara av skolan?
– Mitt barn behöver en trygg resurs som kan skapa relationer och har kunskaper om pedagogik och utvecklade arbetsmetoder för språkstörning och npf. Som är med barnet jämt/ofta, stöd med planering och tider, förklara uppgifter, anpassa material, socialt stöd. Hade detta satts in från början hade barnet kanske aldrig behövt gå i speciell studiegrupp eller få F i det mesta. Nu har barnet fått delvis detta resurs-stöd en kort period (delat med andra barn i studiegruppen) men vi vet inte om hen kommer få det till hösten, vet inte om det är samme person kvar eller hur mycket tid.
– Återkoppling, mer information, mer planering och initiativ från skolan. Som det varit och är finns det knappt något barn som får stöd om inte föräldrarna är ”skitjobbiga”. Lärare sger själva att massor av barn skulle behöva stöd men skolan har inte resurser så de vars föräldrar skriker högst är de som KANSKE får särskilt stöd.
– Mitt barn behöver rektorer, lärare och övrig personal som är utbildade inom språkstörning (ca 2 barn/klass har det!) och npf. Som har fått mycket tid för att läsa på, se filmer, diskutera och söka/göra alternativt material och främst!: lyssna på erfarenheter från föräldrar och barn med språkstörning och npf! Lära sig och vara öppen för att även alla med funktionsvariationer inte fungerar likadant utan man måste samarbeta mycket med barnet och föräldrarna och ta hjälp av andra lärare, resurser, logopeder, speciallärare mfl och vara redo att anpassa på nya sätt hela tiden, på olika sätt för olika barn. Och om det inte går, erkänna att man inte kan och hjälpa till att byta lärare eller skola – men då måste det finnas alternativ! – Så; politiker som utbildar sig och lyssnar på lärare, föräldrar, barn och FORSKNING! Så att lärarna kan få tid och medel att hjälpa alla barn.
– Halva klass-storleken så att lärare och barn har tid att lära känna varandra och hjälpa alla.
– Resursskola eller/och mindre studiegrupp med speciallärare
Vad du tycker att politiker i din kommun eller på nationell nivå ska göra för att skapa En skola för ALLA?
Utbilda er politiker! Genom att lyssna på forskare, elever, lärare och föräldrar med erfarenhet av språkstörning och npf.
Pumpa in mycket mer pengar i skolorna – för utbildning av lärare och övrig personal på skolorna om hur man skapar bra relationer, om npf, språkstörning. Ställ högre krav på lärare och ha obligatoriska vidareutbildningar där det ges verktyg för att utveckla sig själva (liksom man har ledarskapskurser och annat utvecklande på många företag). (Tex har jag mött otrygga lärare med dålig självkänsla, som tar allt personligt och inte gillar sitt jobb, det fungerar inte bra med stora barngrupper. Enorm skillnad från lärare som har bra självkänsla, är trygga, vet att barn är barn, är positiva och engagerade.)
Mycket mer pengar till fler speciallärare och lärare, utbildade resurser och mindre klasser. Erbjud resursklasser på alla skolor eller/och resursskola med samlad kompetens på alla större orter/i alla kommuner.
Att teorin baserades mer på praktik så barnen hade fler sinnen att lära sig med samt bilder och erfarenheter att klistra fast alla nya ord i hjärnan kring. Låt dem välja inriktning i 4:an, de som är mer lagda åt att läsa sig till allt i böcker kan välja en mer teoretisk inriktning, de som lär sig bättre av att använda hela kroppen och fler sinnen kan välja en mer praktisk inriktning. Sluta älta att alla ska gå på högskola! Alla vill inte och kan inte det och samhället behöver inte bara abstrakta teoretiker! Och forskningen visar ju att alla lär sig mer med praktisk erfarenhet först. Hur kan skolan ha blivit så här otroligt teoretisk från tidiga åldrar för alla när vi vet att det inte passar alla!?