Hur har ditt barn har det i skolan?
Mitt barn började högstadiet hösten -21 i en stor grundskola tillsammans med två av kompisarna från den klass som hen gått i från förskolan till klass 6. En mindre skola med starkt stöd från mentor och speciallärare under hela skoltiden. Hen fick diagnos ADHD i klass 3. Nu har stödet uteblivit under hösten i 7:an, ny klass, ny mentor och olika lärare i olika ämnen, trots överlämning från sexan där det tydligt skulle framgå hens behov. Mailkonversationer och telefonsamtal under hela hösten utan att få gehör från mentor om hjälp från elevhälsa. Hen hade mer än 40 % frånvaro, utvecklade ätstörning som gjorde att vi fick kontakt med skolsyster, men kvarnarna malde långsamt. Nu har hen inte gått till skolan sedan i julas. Jag har varit i kontakt med BUP, skolsköterskan, mentor, rektor, ätstörningsenheten. Nu kanske vi äntligen ska få till några möten i verkliga livet, inte i telefon eller mail eller behöva vänta på återkoppling som inte händer.
Vilket stöd upplever du behövs för att ditt barn ska klara av skolan?
Fick till svar från mentor: ”Jag kan inte tillgodose de behov som hen behöver, jag har varken tid eller resurser.” Om du fick höra detta och du visste att ditt barn är i behov av just dessa, tid och resurser, för att skapa en relationell miljö i skolan som möjliggör inlärning och skapar trygghet. Det behöver mitt barn.
Vad du tycker att politiker i din kommun eller på nationell nivå ska göra för att skapa En skola för ALLA?
Det pratas så fint om att skollagen säger att alla har rätt till… men ingen verkar kunna efterleva lagen, varken på individ- eller organisationsnivå. Mitt barns mentor har 25 andra elever och där fler är i behov av en anpassad miljö men det finns inte tid eller resurser om inte elevhälsan blir inkopplad och en åtgärdsplan behöver göras. Men då är det för sent vilket Skolinspektionen pekar på i en av sina undersökningar. Och där sitter vi nu med vårt barn som inte klarar av skolans miljö så till den grad att hen utvecklat ätstörningar. Det viktiga här nu: Hade hen blivit sedd och hörd redan från start hade vi kanske sluppit denna karusell som faktist kan få en dödlig utgång då ett antal procent som utvecklar anorexia inte överlever. En tanke som man som förälder inte en vågar tänka. Som politiker hur tänker ni om ni var i vår situation?
/Slutkörd familj