#19 ”Den faktor som försvårar mest numera är inte npf utan de djupa själsliga sår mitt barn fick redan i lågstadiet. De sitter i vägen för allt”

Hur har ditt barn det i skolan?

Redan i lågstadiet fick mitt barn lära sig av skolans personal och av andra barn att det inte var okej att vara som hen. Många år senare, efter byte till skola med bättre attityd, sitter de spåren ändå djupt och hindrar normal samvaro med andra i skolan. Bara att våga vara i skolan tar enormt mycket kraft, eftersom hen hela tiden analyserar andras reaktioner i förväg. Från tidigt på lågstadiet blev mitt barn på gränsen till ”hemmasittare” på grund av brist på anpassning och framför allt på grund av skolans inställning till anpassning (typ ”barn måste lära sig att vara som andra” – det ansågs vara viktigare än att lära sig skolämnena). Det är jag som förälder som fått lösa detta genom att anpassa mig. Under ett stort antal år har jag inte kunnat vara på min arbetsplats, eftersom det är jag som måste kunna hämta och lämna vid behov och barnet nästan aldrig kunnat vara i skolan hela dagar. Som ensamstående förälder är det svårt. Jag har bränt ut mig. Hade det inte varit för en förstående chef vet jag inte var vi hade varit idag.

Vilket stöd upplever du behövs för att ditt barn ska klara av skolan?

Den nuvarande skolan gör så gott de kan utifrån situationen. Den faktor som försvårar mest numera är inte npf utan de djupa själsliga sår mitt barn fick av skolans ansvariga redan i lågstadiet. De sitter i vägen för allt.

Vad du tycker att politiker i din kommun eller på nationell nivå ska göra för att skapa En skola för ALLA?

Försök inte göra om barn. Det blir inte bra. Istället leder det till att barnet får förvärvade svårigheter utöver de medfödda. Sluta tjata om bristen på resurser. Den allra viktigaste åtgärden kostar nästan inga pengar. Det handlar om inställning till människor (ja, barn är människor) som inte funkar exakt likadant som en själv. Acceptera att andra funkar annorlunda. Sluta tjata om skolplikten! Vi föräldrar vet att skolplikten finns. Vi försöker få våra barn att gå till skolan, till och med när vi vet att det skadar dem. Våra barn vet också om skolplikten. De försöker gå till skolan även när de mår dåligt av den. Försök förstå att om barnen inte kommer till skolan trots skolplikten så är det för att det faktiskt inte går. De skador vi åsamkar dem om vi ändå tvingar dem kanske aldrig läker. Det är billigare att göra rätt från början än att ta hand om problemen i efterhand. De här barnen växer upp. Vill ni ha ungdomar, unga vuxna, som fått hjälp att hitta sin potential och sina styrkor, eller vill ni ha unga vuxna som redan gett upp och kanske bara blir en kostnad för samhället resten av livet? Och ja, det är olika nämnders budget. Bort från stuprörstänket!

/Förälder