#80 Att som förälder behöva skicka sitt barn till en plats där man vet att de kommer ”misslyckas” med allt de gör under dagen och må lite sämre än vad de gjorde igår, är fruktansvärt. Det äter upp en inifrån.

Hur har ditt barn det i skolan?

Ena barnet blev hemmasittare efter många års hårt kämpande. Då var det psykiska tillståndet så dåligt att det var fara för hens liv. Hen har fortfarande, flera år senare, inte kommit upp med näsan över ytan. Fick totalt NOLL hjälp i skolan förutom skäll och ett hundratal åtgärdsprogram som aldrig följdes upp. Allt som man kom överens om hamnade alltid ”mellan stolarna” eller ”var inte lönt innan lovet” eller ”vi ska kolla på vad vi kan göra och återkomma” eller ”jag vet inte hur vi ska göra, hur gör ni hemma”. Andra barnet fick i åk 1 på GYMNASIET, alltså efter att ha kämpat sig igenom 10 år i grundskolan, äntligen göra en dyslexiutredning som visade precis vad vi trott under alla år, svår dyslexi. Det som under hela grundskolan setts som, ”hen är bara lat”, ”hen måste sluta att bara sitta och titta ut genom fönstret hela dagarna”, ”hen har inga problem med att läsa, hen som är så snäll”, ”hen måste säga till om hen inte förstår” fanns nu där svart på vitt. Även NPF-utredning blev aktuellt. För att hen skulle klara grundskolan överhuvudtaget var jag som förälder tvungen att gå ner kraftigt i arbetstid så att jag kunde läsa och förbereda det som hen inte kunnat ta in under dagen/veckan i skolan. Skriva om det så hen skulle förstå och sedan lära sig det hemma på fritiden, allt för att få betyg. Detta har förstås påverkat hela vårt liv. Att ha barn som mår så dåligt av något man måste tvinga dem att göra, det är ju skolplikt, tär på familjen. Att som förälder måste skicka sitt barn till en plats där man vet att de kommer ”misslyckas” med allt de gör under dagen och må lite sämre än vad de gjorde igår, är fruktansvärt. Det äter upp en inifrån.

Vilket stöd upplever du behövs för att ditt barn ska klara av skolan?

För det första skulle ingen elev släppas från de första stadierna utan att kunna läsa, eller ha fått hjälp att hitta ett hjälpmedel som fungerar för att täcka det behovet för då är resten av stadierna i skolan ganska meningslös. Prova att gå dit med ögonbindel och ibland även hörselkåpor (då hörförståelsen ofta är låg vid NPF då de inte kan koncentrera sig på vad som sägs) och se hur mycket du lär dig. Just nu får det barnet som fortfarande går i skolan mer hjälp än hen någonsin fått. Detta för att hen går på gymnasiet. Kan inte förstå att det ska behöva dröja så länge och varför gymnasierna är bättre på att ge hjälp än grundskolan. Har flera runt omkring med liknande erfarenhet. Det stöd som behövs handlar om att få göra saker i sin takt, få hjälp med instruktioner, få extra förberedelser inför redovisningar/prov, göra redovisningar och prov i mindre grupp, få tillgång till inlästa texter, inte för stora uppgifter, få ta pauser, tillgång till de hjälpmedel som finns, få tex lästal i matten förklarade eftersom om man inte förstår vad som står och vad de frågar efter är det inte så lätt att räkna ut. Som förälder behöver man liksom eleverna, olika sorters stöd. Allt beroende på hur barnet mår och hur barnet har det i skolan. Av egen erfarenhet hade jag velat att någon lyssnade på vad vi faktiskt sa och inte bara viftade bort det. Att någon hade brytt sig hur mitt barn faktiskt mådde. Att någon hade reagerat på att ”det här funkar inte, hur kan vi göra istället?”. Även väldigt små och enkla justeringar i undervisningen kan göra underverk, men man måste vilja göra den lilla justeringen.

Vad du tycker att politiker i din kommun eller på nationell nivå ska göra för att skapa En skola för ALLA?

Jag tror inte man kan ha en skola för alla om man inte har mer personal än det är idag. För en skola för alla måste vara mer individuellt anpassad och det klarar inte den befintliga personalstyrkan av i dagsläget. Mer pengar, mer personal (inte bara pedagoger) och förhoppningsvis en klokt reviderad läroplan.