#91 När skolan skriver i unikum till vår son att ”du behöver utveckla din förmåga att läsa och lyssna för att förstå instruktioner och uppgifter, samt komma vidare i ditt arbete” vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Hur har ditt barn det i skolan?

När skolan skriver i unikum till vår son att ”Du behöver utveckla din förmåga att läsa och lyssna för att förstå instruktioner och uppgifter, samt komma vidare i ditt arbete.” ”Tänk på att skapa arbetsro och ta ansvar för ditt eget lärande”. ” Du behöver träna på att hantera motgångar i aktiviteter. Ibland går det inte som man har tänkt sig och det måste man kunna acceptera.” så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Min son känner sig orättvist behandlad och mår så dåligt i skolan. Händelser på raster eller missförstånd i klassrummet tar all hans energi, och han har helt gett upp att försöka förklara hur han upplevde det för att han ändå inte känner att någon förstår. Ofta får han höra att ”Men så var det ju inte” utav lärare, som det sen många gånger visat sig inte ens varit närvarande i situationen. Flera gånger har det dessutom senare visat sig att det visst varit exakt som han beskrivit, men då får han ändå höra att det han gjorde var värst. Han kan inte ”vinna”. När han sen inte kan släppa den jobbiga känslan på lektionerna tycker de att han ”tjurar” och är svår. Dagligen ”tvingas” han till en skola där andra elever står och viskar om honom, och om han reagerar på det så är det han som går över gränsen. Kränkningsanmälningar skrivs, men när han får kommentarer som ”har du svår adhd eller?”, eller ”usch vad äckligt, du rörde mig” bortförklarar LÄRARNA det och vår son känner att han aldrig får någon upprättelse. Jag upplever att flera av lärarna vill väl, men jag är förbluffad över hur lite RIKTIG kunskap om npf-diagnoser det finns. Och hur väl de än vill hjälper det inte om de inte förstår och möter min son där han behöver bli bemött. Problemen började i 2:an, men då var problemet främst att han sprang iväg när han blev ledsen. Det var då han hade börjat ge upp att berätta. Rektorn ringde och skällde ut mig för att min son lämnade skolans område.. Vi kom överens om platser dit han skulle få gå för att lugna ner sig, ensam och i lugn och ro. Alla informerades inte om detta, vuxna följde efter honom och han rymde igen. Fler utskällningar. Han fick sin adhd-diagnos i slutet av 2:an, och vi hoppades att han skulle få hjälp i skolan. Han börjar 3:an, och samtalen från lärare och rektor varje vecka från start. Vår son förväntades följa överenskommelser vi gjort på möten, men när lärare INTE gjorde det sa de att ”vi kan inte alltid anpassa oss efter det”. Hur skulle han, snart 9 år gammal, kunna följa en plan när DE hela tiden ändrade förutsättningarna? Vi fick höra på möten hur oroliga de var. Att han inte verkade må bra. ”Hur har ni det hemma?”. Vi förklarade att hemma mår han bra, det är hos er han mår dåligt. Plötsligt blir vi kallade till möte, där de släpper en bomb. Vår son skulle byta klass, med 2 skoldagars varsel. Detta var fredag eftermiddag, på tisdagen efter skulle han börja i en ny klass på en ny skola. Efter 3 år i samma klass, med vänner som betydde väldigt mycket för honom, blev han flyttad. ”Ingen stor grej”, sa rektorn. ”Ni kan väl berätta för honom på måndag? Han kan få vara ledig då om han vill”. Jag bröt ihop, väl medveten om hur detta skulle slå mot honom. Jag berättade på fredagen, såklart. Ville ge honom en chans att smälta det. ”Mamma, jag vill gå på måndag. Jag vill ta farväl av mina vänner. Och om jag sköter mig riktigt bra, då kanske jag får gå kvar!”. Jag fick förklara att det tyvärr inte spelade någon roll. Min son bröt ihop. Mitt hjärta gick sönder. Han fick tack och lov en fantastisk lärare på andra skolan, men det tog lång tid innan han landade och strax efter var det dags för klass-och skolbyte igen. Mellanstadiet. Han går i fyran nu, och vi ser hur han sakta bryts ner. Från att ha varit en glad, pratsam, social och energifull kille, till en kille som stänger in sig bakom sin luva, inte vill ha ögonkontakt och blir väldigt obekväm runt människor han inte känner sig trygg med. Att höra sin 10-åriga son säga att han inte vill leva längre är som en kniv i hjärtat. Hur ska jag skydda mitt älskade barn?!

Vilket stöd upplever du behövs för att ditt barn ska klara av skolan?

Det behövs fler vuxna utbildade inom npf. Mer pengar till skolorna. Fler som vet hur de ska nå dessa barn, och hjälpa dem komma till sin rätt i en miljö och situation som är mycket svårare för dem att leva i än det är för många andra. 

Vad du tycker att politiker i din kommun eller på nationell nivå ska göra för att skapa En skola för ALLA?

Mer resurser till skolorna. Utbilda ALLA, kurser fortlöpande och gärna besök av experter som då och då dyker upp och utvärderar.