#99 Om inte denna lilla grupp fanns och möjlighet till ensam tid med en fantastisk tålmodig pedagog så hade vi GARANTERAT suttit här med en så kallad hemmasittare. 

Hur har ditt barn det i skolan?

Just nu fungerar det tack vare liten grupp och anpassad studiegång. Men det har varit och är en kamp. Jag har förstått att inte alla skolor har resurser för just en liten grupp. Så detta måste upp på politikers agendor, NU!   För om inte denna lilla grupp fanns och möjlighet till ensam tid med en fantastisk tålmodig pedagog som successivt byggde upp förtroende och tillit till skolan igen så hade vi GARANTERAT suttit här fortfarande med en sk. Hemmasittare. Han kraschade på jullovet och ville inte längre leva. Spenderade i princip flera månader endast på sitt rum.  

Han var hemma hela vårterminen i fyran pga överkrav och en skola som inte såg hans svårigheter.   Min känsla var att skolan ”slog sig själv på bröstet och sa här finns inga problem i skolan så måste vara i hemmamiljö”   Vilket gjorde att vi föräldrar kände oss ännu mer misslyckade.   Men vi har en son som är extremt bra på att hålla skenet upp och hålla ihop. Maskera sina svårigheter. Och fullkomligt explodera hemma.    

När vi ser tillbaka nu i backspegeln så har tecknen funnits där länge. Sen han var liten. Men jag har tänkt det växer bort, eller alla är vi olika en del introverta en del extroverta osv.   T.o.m. hans gamla pedagoger på förskola sa ”aha det kunde jag ju tänka mig att det var” när jag förklarade att han nyligen fått sin autismdiagnos. Han hade svårigheter vid hämtning/lämning redan då.   Så kunskapslyft behövs på alla plan! Tänk om han och vi fått stöd redan då. Hade han sluppit bli utbränd och deprimerad? En vuxen hade blivit sjukskriven men barn, nej extremt sällan de blir sjukskrivna. Barn kallar vi hemmasittare. Som om de strejkade och trivs bättre hemma och spela tv-spel. Tragiskt. Men han var precis som en utbränd, sjukskriven vuxen. Fruktansvärt att se sin son på 10 år må så dåligt. Och framförallt få så lite hjälp och stöd i detta. För bup sa då ”han måste komma hit” vilket är en av hans svårigheter brytpunkter och komma iväg. Vi fick bokstavligen släpa ut honom, båda hans föräldrar barfota i snön då han vägrade skor. Jag mår dåligt över detta fortfarande. Men då såg Bup hur illa det var.     Jag känner själv som tidigare arbetar inom omsorgen med barn/ungdomar med flera funktionsnedsättningar att jag verkligen fått ändra mitt synsätt på just autism. För det kan te sig så himla olika. Från person till person.  

Vi har alltid fått anpassa oss efter vår son och även fått höra från nära att det är vi som skapat han så. Men vi var tvungna-för det gick inte än på hans villkor. Men vi fattade ändå inte fullt ut. För vi tänkte hela tiden ”men alla andra barn klarar ju dessa saker”   Så fel vi hade.   Men trots allt det jobbiga lär vår son oss så otroligt mycket! Hade inte bytt ut vårt liv för något. Men hade önskat en mer förståelse från omgivningen.     Nu svävade jag ut väldigt från frågan gällande skolan. Men detta är en del av vår historia. Jag hoppas inte bara det blir en siffra i statistiken. Utan att allt detta lyfts upp för förändring så inget barn hamnar där vår son var. 

Vilket stöd upplever du behövs för att ditt barn ska klara av skolan?

NPF-kunskap till samtliga  Fler lärare och specialpedagoger   Struktur   Tydliga uppgifter   Mindre klasser   Lugn och ro   Möjlighet till mindre grupper   Inga läxor     Idag får vår son det stödet han behöver. Går kortare dagar, utan läxor. Och får vila emellan. Får t.o.m. lov att spela tv-spel där. Pedagogen väver in skolarbete i detta. Så det är Win-Win.   Men om det blir förändringar och vikarie som inte känner honom eller har tillräcklig kunskap om hans svårigheter så låser han sig. Och vägrar gå. Förut försökte vi tvinga och pusha. Men det är inte rätt väg att gå. Då backar vi och tar nya tag i samråd med hans lärare. Kommunikation år så viktigt mellan oss föräldrar och skolan. 

Vad du tycker att politiker i din kommun eller på nationell nivå ska göra för att skapa En skola för ALLA?

Satsa mer pengar till skolan!   Så de kan få till mer personal. Så det finns en möjlighet för lärarna att upptäcka och stötta dessa elever med svårigheter. Så de lärare som är på plats stannar kvar och skapar trygghet och förutsägbarhet.   Möjlighet att göra mindre grupper.  Skippa läxor. Räcker gott och väl den tiden som spenderas i skolan. Uppmuntra istället till läsande. Kanske hjälp på plats? Om man behöver jobba ikapp på tex fritids.   Slopa skolplikten inför läroplikt.      Tycker alla politiker borde avsätta en dag eller två och var med i skolan. Tror att de gladeligen går tillbaka till sitt lugna kontor efter detta.   Nu när jag fått mer kunskap om just autism-brukar säga nu när jag har ”autismglasögon” så förstår jag att skolmiljön var outhärdlig för vår son. Ljudet, alla människor, 17 min att äta sin lunch på i rörig miljö. Bristen på vuxna på raster.   Min son säger själv att ”varför såg inte min gamla fröken det som min nuvarande gör? Och varför fick jag inte gå i denna lilla grupp tidigare? ”  Svarat på den frågan är för det finns varken tillräckligt med personal som hade möjlighet att fånga upp dessa signaler samt att jag tror inte hans gamla lärare hade någon direkt kunskap om NPF.     Så kunskapslyft kanske ska börja hos er politiker?! Tror vi är många föräldrar som kan ställa upp och berätta. Brukar säga man är lyckligt ovetande om denna problematik med hemmasittare innan man kommer nära kontakt med detta. Så dags för er politiker att steppa upp!     För ”det fina med kråksången” är att om vi NPF-säkrar skolan så skulle det gynna ALLA elever.   Har ni råd att vänta med insatser? För kostnaden för samhället när skolan fallerar är skyhög och drabbar så många fler än just den enskilde eleven. Dags för förändring Nu!   En skola för ALLA! Och en NOllvison till utbrända barn står högt på min önskelista.   Vad väntar ni på?